Such A Common Bird

Nyss hemkommen från mormor bestämde jag mig för att inte göra så mycket av min dag idag. Så blev det också. Fast nu framåt kvällen har jag börjat fundera över det här med självvald ensamhet. Om det är något man väljer eftersom de andra alternativen är värre eller för att den ändå skulle infinna sig,om man inte valde den. Jag vill gärna hävda att de finns de som väljer ensamheten framför sånt som andra värderar högre, som att träffa vänner och allt  annat som det kan innebära. Jag tror att de finns de som får ut något mer av att vara ensamma under en längre period än att umås med folk jämt. Jag tror inte att alla kan få ut något av ensamheten men jag tror att jag får det.
Jag behöver utrymme, tid att tänka och tid att inte behöva tänka, genom att bedöva mig med tv:ns alla världar eller genom att försvinna i en bok. Måla naglarna så nogrannt jag kan, brukar också fungera. Trots detta så får jag lite dåligt samvete. Främst mot mig själv. Jag är ung och har hela världen framför mig, sägs det och mitt val är att stanna hemma och göra så lite som möjligt. Det dåliga samvetet får det att kännas som att jag slösar på möjligheterna. Jag skapar knappast världfred genom att måla mina naglar. Samtidigt tycker jag att jag inte ska göra saker för att jag kan utan för att jag vill och idag ville jag inget hellre än att göra precis ingenting alls.