Such A Common Bird

"Nej, men jag har träffat en flicka där jag jobbar, en  smågalen tjej, kul men tröttsam, som tjatar om att jag ska följ med till hennes  teaterkurs någon kväll. Själv har hon avverkat alla upptänkliga psykologer och hävdar att det ändå är teatern som ger bäst effekt..."

Nu sitter jag här igen, har inget att göra. Lågt blodtryck håller mig inne. Skulle jag ta en promenad skulle det kännas skönt till en början men sen skulle illamåendet, huvudvärken och yrseln komma igen.
Det har hållt på i mer än en vacka nu och börjar gå mig ordentligt på nerverna. Imorgon ska jag i alla fall göra ett försök till att gå och jobba. Om jag inte svimmar av att klä på mig förståss ;-)
Grejen är ju att jag är en sån där människa som lätt blir rastlös och även om jag lyckas njuta av stillheten och möjligheten att bara ligga still och slappa så får jag dåligt samvete efter. Det finns saker som behövs göras. En är påbörjad, förberedningen för den muntliga examen. Känns som jag har det någorlunda under kontroll. Orden finns där men ibland blandas svensk och flämländsk grammatik ihop och meningarna blir inte helt korrekta. Gör docj mitt bästa för att utvecklas men fuskar lite när jag ber pojkvännen rätta istället för att lägga ner en massa energi på det själv... Sen så är det stipendiesökandet som behöver förberedas. Kontakta eventuella referensen och skriva själva ansökan. Jag har bara svårt att greppa hela "plugga i England hösten -09" grejen så det är svårt att motivera sig till att ta tag i det. Det ska dock göras. Drömmen vore väl om det var klart till nästa helg. Då kommer lillebror och det blir kalas! Helgen efer detbär det av till Amsterdam. Woho! Ser fram emot det som f*n. Sen så har jag lite tid men Jag vill helst gärna inte stressa det. Bestämmer nu att maila lite och fråga efter referenser i helgen. Har visserligen några planer då men det ska nog klicka ändå...
Känns som att jag skriver om ganska ointressanta ämnen nu men jag ser det som så att om jag skriver det här så måste jag göra det. Blir som mer press på mig då. Kankse. Fast det får mig inte direkt att må bra över det...

Hursomhelst så har jag lyckats ta mig ur det värsta tanketräsket som jag lätt hamnar i när det finns för mycket tid till ingenting. Försökte att titta på TV via datorn men även det blev långtråkigt efetr ett tag. Nu har jag börjat läsa igen. Känns skönt på något sätt. Saknar den kulturella atmosfären och att läsa är väl en del av hela den livsstilen så att säga.
Boken heter: Tillsammans är man mindre ensam.
Har inte kommit så långt hitills men den är lovande.

Det var väl allt förutom att en kompis just tipsade om de här: www.myspace.com/operatorplease

Våren är på intåg och jag är så otroligt tacksam. Själen och kroppen har gått på sista reserverna den senaste tiden och solen, värmen, ger mig energi på nytt. Idag har jag inte precis gjort något, småplockat lite men ändå så känns det som att lite vikt har lyfts från mina axlar. Jag ser framåt i tiden nuförtiden. Inte så mycket bakåt och det känns bra. Jag ändras och jag känner det innerst inne dessutom.
Förut så tittade jag för mycket i bakspegeln. Nu kör jag sällan bil.

Mitt lilla problem just nu är att det inte finns plats för kärlek. Inte från någons håll. Tiden är så packad och det är så mycket som ska hinnas med. Jag behöver känna att vi finns någonstans i allt det här. Det handlar inte bara om mig utan också om att jag är rädd att förlora dig. Det gäller inte för endast dig utan för hon och han och dem också. Hur kommer det sig att vi prioriterar så mycket meningslösheter istället för att finnas där för varandra. Pengar ska tjänas och gränser  tänjas för vad vi kan utstå. Ibland känns det  som att vi själva går sönder på bekostnad av  känslobanden eller  är det så att det är en och samma sak?

I'm having sad thoughts och jag vet inte riktigt var jag befinner mig i den värld vi kallar verkligheten. Vet inte ens om jag befinner mig men funderar trots det på hur man gör för att finnas. Jag undrar över om jag som västvärldsbarn har rätt till att tvivla på mitt och klaga över de små svårigheterna i globalt perspektiv som i enmans perspektiv är världsstora.

Det hela med hur allt fungerar är ganska ogreppbart för mig. Vem ger vem rättighet att vara, inte exsistera för det är en annan sak, att vara. Att ta sitt utrymme krävs mod, att finnas till krävs mod. Det är modigt bara att andas kan jag känna vissa dagar. Vissa dagar tränker jag inte en på att jag andas. Är jag död de dagar jag inte andas?
För det finns ju olika sorters död. Död kärlek?

Det här med att definera i fomer... jag föredrar färger eller material. Säger mer om humör och känsla. Fast dagar kan kännas fyrkantiga förståss och det är inte på grund av för mycket tv tittande.
Kärleken just nu, i ett försök att definera, känns som ett moln. Jag kan inte greppa den och den har ingen direkt form. Jag går inte på moln längre. Det finns så mycket kraft i mig som jag inte vet vart jag ska lägga. Den når inte ut eftersom kärleken ibland är ett hinder. Det är det som skrämmer mig. Självförverkligande eller kärlek. Är det en fråga? Självförverkligande genom kärlek? En klippa som reser sig ovan molnen och det ogreppbara.

Vet att det finns där
men vågar inte riktigt närma mig



Idag har dimman lagt sig över staden och den kryper dessutom runt i mitt huvud. Finner mig själv helt frånkopplad när jag plötsligt inser att Piotr sitter och skrattar åt min döda min på språklektionen. Det hela känns så skumt och långt borta från gårdagens optimism kampanj. Det fungerade verkligen och om man lägger manken till så finns det alltid något positivt med allt... typ. Men kanske var det manken till som tog all energi, vilket resulterade i dimmig sikt.

Jag hatar att bara lämna allt tills senare och därför springer jag runt lite i mig själv nu och slår mig själv med pekpinnen! Ta tag i det! Gör det! En sak är nästan lagd på hyllan nu men ny projekt hittar jag alltid. Det är en fråga om att jag känner mig lite frusterarad över det som är. Vilket innebär att jag planerar för det som komma skall. Jag vill inte bort jag vil bara någon annanstans. Indien finns i tankarna. Kankse händer det äntligen i höst?!?

Så plötsligt kom jag på att jag har en blogg att skriva. Jag har problem med att hålla kontakten, fråga mina vänner. Det är inget jag är särskilt stolt över men så är det. Jag försöker jobba på det. Bestämmer i förväg att den dagen, då ska jag skriva brev. Det fungerar ibland. De andra gångerna, när det inte fungerar, är det alltid något som kommer ivägen. Sömn, disk, tvättning, språk eller umgänge med vänner och vännen.

Jag håller på att falla ihop. Jag tror det är mörkret. Han håller ihop mig. Hindrar mig från att gå sönder. Om du kunde se mig skulle du kanske se sprickorna men med åren som gått har jag lärt mig att dölja dem. Jag har lärt mig att leva med det. Det är min vinterklädsel. Likt fåglarna byter jag dräkt ibland.

Jag trodde aldrig att jag skulle lita på någon så snabbt. Att jag skulle sätta min tilltro till någon annan än min underbara lilla familj. Det är förvånansvärt hur bra han klarar av mig. I mitt huvud har jag en bild av mig själv som en svår person. En bild andra målat upp inför mig och som jag valt att acceptera. Jag vet inte riktigt om den är sann. Kommer på att jag ibland har problem med mig själv, så lite sanning finns det väl i orden. Fast alla är nog lite svåra, vill jag tro. Någon har sagt det förut: I grund och botten handlar det om att känna sig älskad och att ha någon som lyssnar på en. Ibland görs saker så mycket mer komplicerade än vad de är. Jag är expert på det. Inget jag är stolt över det heller.

Det är en märklig känsla att sitta och lyssna på Emil Jensen medan man äter lussebullar och dricker sojachaite. Tankarna studsar mellan pojkvännen, vänner och familj. Det är skumt. Jag skulle kunna befinna mig i Sverige men det gör jag inte. Att ha ett eget liv på en helt annan plats än det andra livet...

Om tio dagar åker jag på semster dit. Det kommer också kännas skumt. Vara tillbaka men ändå vara främling. Att vara hemma men ändå ha rötter och sitt hem någon annan stans. Det kommer bli hysteriskt på ett högst positivt sätt.

Lillebrors besök var härligt men i slutet så kändes det mest jobbigt. Inte för att han var direkt jobbig utan mest för att jag har svårigheter med att leva i nuet och gick och tänkte på att snart så åker han snart så åker han... Den lilla mellankolin präglade de sista dagarna av hans besök.

Sedan tillbaka till verkligheten så verklig som den nu kan bli. Först så kände jag att jag behövde vara själv. Efter det så kände jag, att varför ska jag vara själv? Det känns inte bättre egentligen, det är bara det att jag har någon slags föreställning om att jag flyr från mina känslor när jag är med andra människor för att de får mig att må bättre.

Tanken jag ständigt tänker är att jag tänker för mycket. Det är vad folk har sagt till mig också. Så om jag omger mig med folk som tar mitt fokus och som jag gärna ger min energi till, då tänker jag inte så mycket. Det mesta bara flyter på och rutinerna är visserligen rutiner men de känns som ganska bra ändå.

Alla dessa tankar som virrar runt i mitt huvud. Ständigt.  Att vara här nu, vad innebär det? Valet och kvalet. Två månader eller ett år? Två månader hade verkligen inte varit nog, det finns så mycket kvar att göra. Jag har en hel lista i mitt huvud. Ändå så gör det ont i själen ibland. Saknar människorna men jag är på äventyr och det ska jag unna mig att vara. Försöka leva lite mer i nuet men ändå ta hand om morgondagen.

Jag sitter på tåget från Brussel Luchthaven till Oostende, det är fredag.
Jag har smutsiga kläder, trasiga skor och har inte duschat på flera dar.

(Varmvattnet fungerar inte)

Jag hostar och snörvlar.
Mina ögon är rödkantade.

Det känns lite som att de som tittar på mig tror att jag är någon slags pundare, knarkare.

Jag blir inte hög på pulver eller piller,
jag blir hög och låg på mina känslor.
Jag rider på dem som surfarna rider på sina vågor.
De tar mig långt upp och långt ner. Ibland trillar jag av och vet inte riktigt var jag befinner mig.

Att värmen inte fungerar är ju knappast mitt fel.

Sedan nu på kvällen sitter jag och äter, dricker och umgås men min lilla EVS familj. Vi pratar både strunt och seriöst.
 

Just nu kämpar jag med att få något grepp om tiden. Tiden går fort men ändå långsamt. Känns som att det var länge sedan jag åkte hemifrån men ändå är antalet dagar ganska få. Tiden släpar på. Jag har nedräkning för julresan hem till Sverige. Vet inte riktigt vad det säger om nått. Har nedräkning för när lillebror kommer och det vet jag betyder att jag saknar honom. Jag har kommit in i en ny period med mycket tankar och saknad efter familj och vänner. Den förra varade i kankse två veckor. Hoppas att denna blir kortare än så...
Tankarna dras också till pappa. Det var länge sen. Lite sorg, mycket sorg när jag tänker efter, i själen som jag inte riktigt vet var jag ska placera. En sorg att ta hand om och vårda samtidigt som jag måste ta hand om mig själv också. Vad kommer först?


Jag har börjat bilda mig en liten "familj" här nere. Två andra tjejer. De kommer från Ungern. De bor i samma hus som jag men i andra rum. Vi umgås, hjälps åt, lagar mat. Skapar en liten trygghetszon. Det är behövligt. Jag behöver det och även om jag inte känner att jag kan gå till dem för att gråta än så känns det ändå som att de finns där... Bara tryggheten som infinner sig när jag hör någon annan skramla i rummet brevid. Och också att någon hjälper mig att hänga tvätten när jag kommer kånkandes med den sent på kvällen... ja det är de små sakerna som gör det hela.

Idag vaknade jag, världen var inte kantig längre men en aning sned. Kände fortfarande inte riktigt som att jag var rätt. Sen gick jag på yogan, sträckte ut kroppen och visst blev det lite bättre. Efter frukost med varmchoklad, som jag visserligen brände mig på, var det ännu lite bättre men något grumligt låg ändå över allt. En känsla som jag inte ens kan beskriva med geometriska former eller linjer. Sen gick jag förbi det som kom att bli dagens räddning. En hink med ett pärlplatte-set!
Jag cyklade hem och ägnade större delen av eftermiddagen till detta barndomensnöje. Ett fokus samtidigt som jag fick vara kreativ men ändå räta ut tankarna. Gjorde trädet och några underlägg för koppar och glas plus lite annat.

Sen havet såklart, jag gick ner. Satt där en stund och blickade ut, lyssnade på sånger som sjöng om kärlek. De flesta sånger handlar ju om kärlek, på ett eller annat sätt. Tillbaka från stranden kunde jag gå med ett leende på läpparna. Allt känns inte perfekt men jag har i alla fall hittat mig själv igen i detta kaos som vi kallar världen.

Det sägs att man blir som man umgås. Vad gör det mig till?
Igår sparng jag in i en stängd glasdörr i tron om att den var öppen. Likt en duva som ovetandes krashar mot ett fönster. Fast duvorna tar större skada. Jag har bara ett ömt knä och huvudvärk.

Idag så känns världen konstig och jag får inte riktigt grepp om vart jag har mig själv. Slits mellan olika känslor. Av att inte vilja vara ensam men behöva vara ensam. Att behöva tänka men tycka att det är gasnka skönt att bara flyta med. Promenera och facineras över byggnaderna i staden Leuven. Det finns bra människor här men jag pratar inte samma språk som dem och de är inte mina människor. Idag är en sådan dag då världen känns kantig och svår att befinna sig i. En sådan dag då jag saknar mina människor. Människor som jag kan tala med utan ord. Människor som vet vem jag är och fångar mig direkt. Ett ögonblick.

Det som gjorde att jag överlevde resan hem till Oostende var Billie Holidays härliga stämma. Vaggar mig till ro. Jag hittar mitt eget skrymsle där jag kan dra mig tillbaka och reflektera lite. Finnas till och hitta tillbaka till mig själv. Imorgon är det spiritualitet som gäller. Yoga. Finna sin plats i universum. Vakna ur morgondimman i ett rum full med tanter för det mesta. Sedan lyxfrukost på café. Solen tittar fram genom morgondagens moln.

Inomhus försöker jag skriva ett inlägg men orden krånglar sig och prestationsångesten tittar fram. Vet att det är vissa människor som läser min blogg och vars åsikt jag bryr mig om. Fast orden krånglar ju oavsett och egentligen så är det bara i mitt huvud som det är en stor sak.

Just nu mår jag bra av att vara här. Känner att jag börjar hitta min plats i tillvaron och det som förut var jobbigt är visserligen fortfarande där men det sliter inte i mig lika mycket längre. Att familj och vänner är långt borta är det  inte så mycket som jag kan göra nått åt och det är egentligen det som drar mest med att åka hem. Vilket just nu är uppskjutet till i alla fall 6 månader vistelse här. Har börjat finna vänner här och trivs på jobbet.

Jobbet som tvingar mig att göra saker som jag annars skulle varit för fin för. Saker jag annars inte skulle valt att göra. Rensa fisk m.m. Det luktade illa i början men man blir immun. Immun mot lukt och död. Det är något jag måste vänja mig vid. Man kan inte rädda alla. Man fattar tycke men sen så är de bara borta och ja, jag pratar om fåglar. När man tar hand om något så bryr man sig om det. Nu är mitt jobb att ta hand om fåglar och därför bryr jag mig om fåglar. När jag sedan märker att de små duvorna börjat äta själva och vi därför kan sluta tvångsmata dem så blir jag stolt. Mina små duv-barn har blivit stora. Svävar lite på moln resten av dagen. Vilket känns konstigt när jag tänker på det men det här är ju en ny verklighet. Det här är inte Östersund och det liv jag lever nu är visserligen inte det liv jag vill leva resten av mitt liv men jag har börjat komma ihåg varför jag lämnade Östersund.

Det jag lämnade Östersund för var känslan av frustration, känslan av att inte komma någonstans. Jag trivdes men ville ha äventyr. Ville uppleva saker. Just nu upplever jag för fulla muggar. Det är svårt samtidigt som det ibland kan vara lätt. Så som livet alltid är.

Mycket tid har förflutit sedan de röda rullväskornas intåg. Med tiden har också omvärlden förändrats och min värld likaså. Just nu bor jag och befinner mig i Oostende, Belgien.
Vad jag gör här kan defneras på olika sätt. Dels är jag här för att jobba som volontär på ett fågelrehabiliteringcentrum. 
Men jag är också här för att få lite perspektiv på mitt liv och vad jag vill ägna det åt. Jag är här för att lära känna mig själv i en ny miljö och för att hitta min självständighet. Att försöka klara mig själv. Hur det går återstår att ta reda på. Just nu kämpar jag med att finna fast mark att stå på och med att vänja med vid det jag kallar "det vuxna livet". D.v.s. att man går upp på morgonen, åker till jobbet, jobbar, kommer hem från jobbet, lagar mat, diskar och sen försöker finna energi för att göra allt det andra... Det är inte så lätt som jag trodde att det skulle vara. Jag är inte van vid att jobba och arbetet här är verkligen fysisk. Jag är uppe och springer och städar och allt vad det är hela dagen, vilket är ovant för mig som kommer direkt från skolbänken följt av ett slappt sommarlov.

Man skulle kanske kunna tro att jag vill jobba med djur men det känns inte som att det är däruti min framtid ligger. Jag tycker om djur och att jobba med dem men under den korta tid jag varit här hittills så har jag inte blivit fågelfrälst.
Känner snarare mig mer säker på att det jag höll på med innan jag åkte hit är något jag vill hålla på med i framtiden. Saknar min teaterförening och mina lärorika föreläsningar i kultur- och idéhistoria. Fast mycket kan hända ännu. Om jag inte räknar helt fel är det tänkt som så att jag ska stanna här i 344 dagar till.
Just nu känns detta väldigt svårt att greppa och jag funderar en del över om jag verkligen vill stanna så länge men jag ska ge det lite tid. Det tar tid att växa in i nya miljöer ochatt bygga bo. Det vet jag i teorin men i praktiken är jag rastlös och vill finna fäste så fort som möjligt. Det här med att att vara trygg i det osäkra är inte riktigt min grej.