Hangups
"Sex är en hangup" säger den fiktiva Valerie Solanas i Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten. Hon säger också att det är en politsik handling att bära läppstiftet utanför munnens linjer. Diskussionen om läppstiftets politiska innebörd beroende på hur man bär det, får föras på annat håll. En annan gång. Men jag hänger kvar och funderar över det Valerie säger om sex. Har hon rätt? Är sex en hangup?
Jag vet inte. Kanske det. Eller snarare tanken på sex i sånna fall. Vilket som, så är hangups ett faktum som inte förbises. Jag har minst två men mest troligast säkert över hundra. De varierar. Han kan vara det, hon kan vara det, det kan vara det. Allt kan vara en hangup och jag fattar inte varför jag går och hänger upp mig på saker.
Sen slår det mig. Det handlar inte så mycket om själva hangupen i sig utan snarare vad den ger. Hangups för mig tar fokuset från mig till något annat. Hjälper mig att inte få hela livet infekterat av onda tankar. Det ger mig en sak att irritera och ogilla och tänka sönder tills det brister. Nu svämmar niagrafallen över. Sen plockar jag ihop bitarna, reser mig upp, hittar döda fåglar på min terass och går vidare. Fast fågeln får min lillebror ta reda på. Jag har nog av mig själv.
Hangupen lägger jag i min innerficka för att spara till senare när de nya tagit slut och det inte längre egentligen finns något att klaga på.
Min största hangup är mitt skrivande tänker jag några minuter senare när jag står och borstar tänderna i badrummet med det fallfärdiga handfatet. Mitt skrivande kommer alltid vara en hangup. Det är därför jag skriver så sällan. I mitt huvud har jag tusen påbörjade texter, dikter och annat. De vill ut men när de tänkta skrivna orden ska ut på papper ser de sällan ut som de gör i min tanke.
I min tanke är orden rosaskimrande med färg utanför kanterna precis som Valeries läppstift.
Jag vet inte. Kanske det. Eller snarare tanken på sex i sånna fall. Vilket som, så är hangups ett faktum som inte förbises. Jag har minst två men mest troligast säkert över hundra. De varierar. Han kan vara det, hon kan vara det, det kan vara det. Allt kan vara en hangup och jag fattar inte varför jag går och hänger upp mig på saker.
Sen slår det mig. Det handlar inte så mycket om själva hangupen i sig utan snarare vad den ger. Hangups för mig tar fokuset från mig till något annat. Hjälper mig att inte få hela livet infekterat av onda tankar. Det ger mig en sak att irritera och ogilla och tänka sönder tills det brister. Nu svämmar niagrafallen över. Sen plockar jag ihop bitarna, reser mig upp, hittar döda fåglar på min terass och går vidare. Fast fågeln får min lillebror ta reda på. Jag har nog av mig själv.
Hangupen lägger jag i min innerficka för att spara till senare när de nya tagit slut och det inte längre egentligen finns något att klaga på.
Min största hangup är mitt skrivande tänker jag några minuter senare när jag står och borstar tänderna i badrummet med det fallfärdiga handfatet. Mitt skrivande kommer alltid vara en hangup. Det är därför jag skriver så sällan. I mitt huvud har jag tusen påbörjade texter, dikter och annat. De vill ut men när de tänkta skrivna orden ska ut på papper ser de sällan ut som de gör i min tanke.
I min tanke är orden rosaskimrande med färg utanför kanterna precis som Valeries läppstift.
Kommentarer
Trackback
