Such A Common Bird

Stressen är sedan länge begravd under sommarens alla glassar och allt annat gott. Ibland tittar den dock fram i vardagslunken. Lite som en gammal vän som kommer på besök då och då för att se till att man klarar sig bra.
Tiden i mitt vardagsrum masar sig sakta fram och samtal, bak, promenader, skog, sömn och allt det andra byter av varandra i sakta tempo. Min enda riktiga sorg just nu är behovet av sömn. Jag älskar timmarna på morgonkvisten men har aldrig varit någon morgonmänniska utan snarare en av den nattliga sorten. Jag skrotar väl mest och gör nog ingenting egentligen, sysselsätter mig endast med småsaker. Allt för att vara uppe... njuta av natten. Det går tyvärr ut över dagen som jag i min trönrosasömn kör över. Tråkigt och sant men det får lov att vara så för på natten då tänker jag som bäst. Då känns inte tankarna kletiga av all värme som gjort dem till en oigenkännbar gegga. På natten är de klara. Till och med de stimmiga och outplånbara tankarna jag skulle vilja skjuta ur skallen är trivsamma då. Så trots sorgen över de förlorade dagtimmarna stannar jag uppe i natten och njuter.