23 dagar kvar
Jag svor att jag aldrig skulle bli en sån som tog upp en massa plats i hyperrymden... i alla fall inte onödan.
Nu gör jag det och jag fyller inte ens platsen. Jag skriver inte trots att jag har miljoner ord i huvudet. Jag är less på alla som skaffar sig bloggar och som inte bloggar, vad är poängen? Jag förstår inte min egen poäng.
Livet närmar sig startbanan nu. 23 dagar till frihet? Kaos? Tomhet?
Mina vänner, jag talar om studenten. Stunden är inne för mig att träda in i vuxenlivet. Fyllt av ansvar?
Det beror väl på vad man gör av det.... Vill man helt plötsligt bli vuxen blir man det, inte. Sånt händer inte över en dag, vem försöker någon lura? Vuxen blir man när man blir det och som vårt samhälle ser ut i dag så kan man låta bli att växa upp tills man är... ganska gammal. När blir man egentligen vuxen? Måste man bli det?
Det som skrämmer mig mest med hela student grejen är att jag kommer att börja gå på ännu outstakad mark. När man gick i högstadiet var det en självklarhet (i alla fall för mig) att man skule börja på gymnasiet. Allting är inte lika självklart längre. Valen är många fler och här gäller det inte bara att välja valen, valen måste välja mig också. Jag har inte all kontroll längre och jag hatar det. Jag kan inte bestämma att jag ska få det där volontärjobbet jag sökt. Jag kan inte bestämma att jag kommer in på den där kursen... Jag kan inte bestämma. Jag kan bara bestämma över vilka som får möjligheten att bestämma över mig och det är visserligen en tröst men den är liten.
Jag vill veta att jag kan leva mitt liv som jag vill. Så känns det inte riktigt nu. Jag lever mitt liv utifrån eventuella beslut som någon eventuellt tar... troligen tar.
Som sagt 23 dagar kvar. Jag kommer antingen krasha eller flyga galant. Personligen tror jag på något mitt emellan.
Nu gör jag det och jag fyller inte ens platsen. Jag skriver inte trots att jag har miljoner ord i huvudet. Jag är less på alla som skaffar sig bloggar och som inte bloggar, vad är poängen? Jag förstår inte min egen poäng.
Livet närmar sig startbanan nu. 23 dagar till frihet? Kaos? Tomhet?
Mina vänner, jag talar om studenten. Stunden är inne för mig att träda in i vuxenlivet. Fyllt av ansvar?
Det beror väl på vad man gör av det.... Vill man helt plötsligt bli vuxen blir man det, inte. Sånt händer inte över en dag, vem försöker någon lura? Vuxen blir man när man blir det och som vårt samhälle ser ut i dag så kan man låta bli att växa upp tills man är... ganska gammal. När blir man egentligen vuxen? Måste man bli det?
Det som skrämmer mig mest med hela student grejen är att jag kommer att börja gå på ännu outstakad mark. När man gick i högstadiet var det en självklarhet (i alla fall för mig) att man skule börja på gymnasiet. Allting är inte lika självklart längre. Valen är många fler och här gäller det inte bara att välja valen, valen måste välja mig också. Jag har inte all kontroll längre och jag hatar det. Jag kan inte bestämma att jag ska få det där volontärjobbet jag sökt. Jag kan inte bestämma att jag kommer in på den där kursen... Jag kan inte bestämma. Jag kan bara bestämma över vilka som får möjligheten att bestämma över mig och det är visserligen en tröst men den är liten.
Jag vill veta att jag kan leva mitt liv som jag vill. Så känns det inte riktigt nu. Jag lever mitt liv utifrån eventuella beslut som någon eventuellt tar... troligen tar.
Som sagt 23 dagar kvar. Jag kommer antingen krasha eller flyga galant. Personligen tror jag på något mitt emellan.
Kommentarer
Trackback
