Fuck it.
Precis när jag trodde att jag fått till det. När jag trodde att jag mådde bra, var i balans, harmoni... Allt det där, mentalt stabil. Precis när jag trodde att stressen inte var något som jag kände utan snarare visste fanns. Just då...
Kommer det sig att jag inser att det inte alls är så. Vad fick mig att förstå? Jag glömde bort ett möte.
Vad det var för möte kvittar. Det "viktiga" eller sorgliga eller jobbiga (välj en favorit) är att det missade mötet fick mig helt ur balans. Jag kunde inte fokusera på något. Jag kan inte kontrollera mig så mycket som jag vill kunna. Jag tycker verkligen inte om när min kropp gör och känner och exploderar utan att ha rådfrågat min hjärna först. Det skulle varit snällt om den i alla fall hintat om att allt inte var på topp.
Skulle kanske kunna tro att jag fattade det när jag vid något tillfälle i helgen började gråta appropå inget speciellt eftersom allt plötsligt kändes fel. Sen skärpte jag till mig och intalade mig att jag bara var lite rädd för framtiden. För det är jag ju... Är inte alla det?
Det här med humör har jag förresten funderat lite på. Finns det människor som i grunden alltid är antingen lyckliga eller olyckliga? Och om ja, vad är jag då? Är jag en sån människa som alltid är olycklig innerst inne? Jag skulle kunna vara det. Men sen tänker jag att det handlar mycket om hur man väljer att se sig själv. Hur jag väljer att se mig själv. Om jag väljer att se mig själv som en i grunden olycklig människa då gör det mig antagligen till en sådan. Får jag för mig att jag mår dåligt så går det alltid att finna skäl till att jag göra det... Fast det funkar tvärtom också. "Vill" jag vara lycklig så kan jag vara det.
Men är känslorna äkta?
Påminnelse till mig själv: Jag måste börja tänka som jag vill tänka istället för att tänka att jag borde tänka som jag vill tänka.
Kommer det sig att jag inser att det inte alls är så. Vad fick mig att förstå? Jag glömde bort ett möte.
Vad det var för möte kvittar. Det "viktiga" eller sorgliga eller jobbiga (välj en favorit) är att det missade mötet fick mig helt ur balans. Jag kunde inte fokusera på något. Jag kan inte kontrollera mig så mycket som jag vill kunna. Jag tycker verkligen inte om när min kropp gör och känner och exploderar utan att ha rådfrågat min hjärna först. Det skulle varit snällt om den i alla fall hintat om att allt inte var på topp.
Skulle kanske kunna tro att jag fattade det när jag vid något tillfälle i helgen började gråta appropå inget speciellt eftersom allt plötsligt kändes fel. Sen skärpte jag till mig och intalade mig att jag bara var lite rädd för framtiden. För det är jag ju... Är inte alla det?
Det här med humör har jag förresten funderat lite på. Finns det människor som i grunden alltid är antingen lyckliga eller olyckliga? Och om ja, vad är jag då? Är jag en sån människa som alltid är olycklig innerst inne? Jag skulle kunna vara det. Men sen tänker jag att det handlar mycket om hur man väljer att se sig själv. Hur jag väljer att se mig själv. Om jag väljer att se mig själv som en i grunden olycklig människa då gör det mig antagligen till en sådan. Får jag för mig att jag mår dåligt så går det alltid att finna skäl till att jag göra det... Fast det funkar tvärtom också. "Vill" jag vara lycklig så kan jag vara det.
Men är känslorna äkta?
Påminnelse till mig själv: Jag måste börja tänka som jag vill tänka istället för att tänka att jag borde tänka som jag vill tänka.
Kommentarer
Trackback
