Such A Common Bird

Lillebrors besök var härligt men i slutet så kändes det mest jobbigt. Inte för att han var direkt jobbig utan mest för att jag har svårigheter med att leva i nuet och gick och tänkte på att snart så åker han snart så åker han... Den lilla mellankolin präglade de sista dagarna av hans besök.

Sedan tillbaka till verkligheten så verklig som den nu kan bli. Först så kände jag att jag behövde vara själv. Efter det så kände jag, att varför ska jag vara själv? Det känns inte bättre egentligen, det är bara det att jag har någon slags föreställning om att jag flyr från mina känslor när jag är med andra människor för att de får mig att må bättre.

Tanken jag ständigt tänker är att jag tänker för mycket. Det är vad folk har sagt till mig också. Så om jag omger mig med folk som tar mitt fokus och som jag gärna ger min energi till, då tänker jag inte så mycket. Det mesta bara flyter på och rutinerna är visserligen rutiner men de känns som ganska bra ändå.

Alla dessa tankar som virrar runt i mitt huvud. Ständigt.  Att vara här nu, vad innebär det? Valet och kvalet. Två månader eller ett år? Två månader hade verkligen inte varit nog, det finns så mycket kvar att göra. Jag har en hel lista i mitt huvud. Ändå så gör det ont i själen ibland. Saknar människorna men jag är på äventyr och det ska jag unna mig att vara. Försöka leva lite mer i nuet men ändå ta hand om morgondagen.

Jag sitter på tåget från Brussel Luchthaven till Oostende, det är fredag.
Jag har smutsiga kläder, trasiga skor och har inte duschat på flera dar.

(Varmvattnet fungerar inte)

Jag hostar och snörvlar.
Mina ögon är rödkantade.

Det känns lite som att de som tittar på mig tror att jag är någon slags pundare, knarkare.

Jag blir inte hög på pulver eller piller,
jag blir hög och låg på mina känslor.
Jag rider på dem som surfarna rider på sina vågor.
De tar mig långt upp och långt ner. Ibland trillar jag av och vet inte riktigt var jag befinner mig.

Att värmen inte fungerar är ju knappast mitt fel.