Such A Common Bird

Det sägs att man blir som man umgås. Vad gör det mig till?
Igår sparng jag in i en stängd glasdörr i tron om att den var öppen. Likt en duva som ovetandes krashar mot ett fönster. Fast duvorna tar större skada. Jag har bara ett ömt knä och huvudvärk.

Idag så känns världen konstig och jag får inte riktigt grepp om vart jag har mig själv. Slits mellan olika känslor. Av att inte vilja vara ensam men behöva vara ensam. Att behöva tänka men tycka att det är gasnka skönt att bara flyta med. Promenera och facineras över byggnaderna i staden Leuven. Det finns bra människor här men jag pratar inte samma språk som dem och de är inte mina människor. Idag är en sådan dag då världen känns kantig och svår att befinna sig i. En sådan dag då jag saknar mina människor. Människor som jag kan tala med utan ord. Människor som vet vem jag är och fångar mig direkt. Ett ögonblick.

Det som gjorde att jag överlevde resan hem till Oostende var Billie Holidays härliga stämma. Vaggar mig till ro. Jag hittar mitt eget skrymsle där jag kan dra mig tillbaka och reflektera lite. Finnas till och hitta tillbaka till mig själv. Imorgon är det spiritualitet som gäller. Yoga. Finna sin plats i universum. Vakna ur morgondimman i ett rum full med tanter för det mesta. Sedan lyxfrukost på café. Solen tittar fram genom morgondagens moln.