Such A Common Bird

Inomhus försöker jag skriva ett inlägg men orden krånglar sig och prestationsångesten tittar fram. Vet att det är vissa människor som läser min blogg och vars åsikt jag bryr mig om. Fast orden krånglar ju oavsett och egentligen så är det bara i mitt huvud som det är en stor sak.

Just nu mår jag bra av att vara här. Känner att jag börjar hitta min plats i tillvaron och det som förut var jobbigt är visserligen fortfarande där men det sliter inte i mig lika mycket längre. Att familj och vänner är långt borta är det  inte så mycket som jag kan göra nått åt och det är egentligen det som drar mest med att åka hem. Vilket just nu är uppskjutet till i alla fall 6 månader vistelse här. Har börjat finna vänner här och trivs på jobbet.

Jobbet som tvingar mig att göra saker som jag annars skulle varit för fin för. Saker jag annars inte skulle valt att göra. Rensa fisk m.m. Det luktade illa i början men man blir immun. Immun mot lukt och död. Det är något jag måste vänja mig vid. Man kan inte rädda alla. Man fattar tycke men sen så är de bara borta och ja, jag pratar om fåglar. När man tar hand om något så bryr man sig om det. Nu är mitt jobb att ta hand om fåglar och därför bryr jag mig om fåglar. När jag sedan märker att de små duvorna börjat äta själva och vi därför kan sluta tvångsmata dem så blir jag stolt. Mina små duv-barn har blivit stora. Svävar lite på moln resten av dagen. Vilket känns konstigt när jag tänker på det men det här är ju en ny verklighet. Det här är inte Östersund och det liv jag lever nu är visserligen inte det liv jag vill leva resten av mitt liv men jag har börjat komma ihåg varför jag lämnade Östersund.

Det jag lämnade Östersund för var känslan av frustration, känslan av att inte komma någonstans. Jag trivdes men ville ha äventyr. Ville uppleva saker. Just nu upplever jag för fulla muggar. Det är svårt samtidigt som det ibland kan vara lätt. Så som livet alltid är.