Such A Common Bird

I'm having sad thoughts och jag vet inte riktigt var jag befinner mig i den värld vi kallar verkligheten. Vet inte ens om jag befinner mig men funderar trots det på hur man gör för att finnas. Jag undrar över om jag som västvärldsbarn har rätt till att tvivla på mitt och klaga över de små svårigheterna i globalt perspektiv som i enmans perspektiv är världsstora.

Det hela med hur allt fungerar är ganska ogreppbart för mig. Vem ger vem rättighet att vara, inte exsistera för det är en annan sak, att vara. Att ta sitt utrymme krävs mod, att finnas till krävs mod. Det är modigt bara att andas kan jag känna vissa dagar. Vissa dagar tränker jag inte en på att jag andas. Är jag död de dagar jag inte andas?
För det finns ju olika sorters död. Död kärlek?

Det här med att definera i fomer... jag föredrar färger eller material. Säger mer om humör och känsla. Fast dagar kan kännas fyrkantiga förståss och det är inte på grund av för mycket tv tittande.
Kärleken just nu, i ett försök att definera, känns som ett moln. Jag kan inte greppa den och den har ingen direkt form. Jag går inte på moln längre. Det finns så mycket kraft i mig som jag inte vet vart jag ska lägga. Den når inte ut eftersom kärleken ibland är ett hinder. Det är det som skrämmer mig. Självförverkligande eller kärlek. Är det en fråga? Självförverkligande genom kärlek? En klippa som reser sig ovan molnen och det ogreppbara.