Such A Common Bird

Så plötsligt kom jag på att jag har en blogg att skriva. Jag har problem med att hålla kontakten, fråga mina vänner. Det är inget jag är särskilt stolt över men så är det. Jag försöker jobba på det. Bestämmer i förväg att den dagen, då ska jag skriva brev. Det fungerar ibland. De andra gångerna, när det inte fungerar, är det alltid något som kommer ivägen. Sömn, disk, tvättning, språk eller umgänge med vänner och vännen.

Jag håller på att falla ihop. Jag tror det är mörkret. Han håller ihop mig. Hindrar mig från att gå sönder. Om du kunde se mig skulle du kanske se sprickorna men med åren som gått har jag lärt mig att dölja dem. Jag har lärt mig att leva med det. Det är min vinterklädsel. Likt fåglarna byter jag dräkt ibland.

Jag trodde aldrig att jag skulle lita på någon så snabbt. Att jag skulle sätta min tilltro till någon annan än min underbara lilla familj. Det är förvånansvärt hur bra han klarar av mig. I mitt huvud har jag en bild av mig själv som en svår person. En bild andra målat upp inför mig och som jag valt att acceptera. Jag vet inte riktigt om den är sann. Kommer på att jag ibland har problem med mig själv, så lite sanning finns det väl i orden. Fast alla är nog lite svåra, vill jag tro. Någon har sagt det förut: I grund och botten handlar det om att känna sig älskad och att ha någon som lyssnar på en. Ibland görs saker så mycket mer komplicerade än vad de är. Jag är expert på det. Inget jag är stolt över det heller.