Such A Common Bird

Så jag vet. Jag har inte skrivit på ett tag. Sanningen är, jag har inte orkat. När jag orkat har jag varit upptagen. Håller just nu på för fullt med körkort och har dessutom hjälpt vännerna med att diska på deras sommar café. Ingen lön men mycket gott fika och tidsfördriv. Underbart! Och i helgen som varit har jag och min "vännina" varit i Norge. Närmare bestämt Trondheim.

På fredags morgonen stod vi där på västra station redo att stiga på tåget för en härlig helg med våra fina röda rullväskor. När vi kom till stan så bestämde vi oss för att leta upp stället vi skulle bo på. På internet, detta magnifika ting, hade vi hittat ett B&B för 150 nok/natt. Bra pris tänkte vi men när vi kom dit vi kände oss något missplacerade. Vi två var de enda med rullväskor och med lakan. Alla andra var backpackers och vi stack verkligen ut. Första natten där hade vi sovsalen helt för oss själva och vi låg där och undrade om de tyckte vi var så konstiga så att de inte vågat placera någon annan i samma rum som oss. Sovsalen var nämligen enorm och de bodde en hel del annat folk på stället. Att vi inte fattade ett dugg av vad norskarna som jobbade på stället sa hjälpte inte heller situationen. Dessutom kände jag en viss press på mig att man borde ha förstått vad de sa så det hade kännts dumt att prata engelska med dem.

 

Det som är så bra med min vän är att hon liksom jag kan skratta åt sitationer som denna. Den andra natten kunde vi dock pusta ut. Sovsalen fylldes av en massa andra människor från alla håll och kanter. Vi var däremot fortfarande de enda med rullväskor och lakan. De andra hade ryggsäckar och sovsäck. En tanke fanns ändå kvar hos mig. Tänk om den första natten bara var en provnatt för att se om vi med rullväskorna och ombyten kunde klara av att sova i sovsal?

Nyss hemkommen från mormor bestämde jag mig för att inte göra så mycket av min dag idag. Så blev det också. Fast nu framåt kvällen har jag börjat fundera över det här med självvald ensamhet. Om det är något man väljer eftersom de andra alternativen är värre eller för att den ändå skulle infinna sig,om man inte valde den. Jag vill gärna hävda att de finns de som väljer ensamheten framför sånt som andra värderar högre, som att träffa vänner och allt  annat som det kan innebära. Jag tror att de finns de som får ut något mer av att vara ensamma under en längre period än att umås med folk jämt. Jag tror inte att alla kan få ut något av ensamheten men jag tror att jag får det.
Jag behöver utrymme, tid att tänka och tid att inte behöva tänka, genom att bedöva mig med tv:ns alla världar eller genom att försvinna i en bok. Måla naglarna så nogrannt jag kan, brukar också fungera. Trots detta så får jag lite dåligt samvete. Främst mot mig själv. Jag är ung och har hela världen framför mig, sägs det och mitt val är att stanna hemma och göra så lite som möjligt. Det dåliga samvetet får det att kännas som att jag slösar på möjligheterna. Jag skapar knappast världfred genom att måla mina naglar. Samtidigt tycker jag att jag inte ska göra saker för att jag kan utan för att jag vill och idag ville jag inget hellre än att göra precis ingenting alls.