Such A Common Bird

Våren är på intåg och jag är så otroligt tacksam. Själen och kroppen har gått på sista reserverna den senaste tiden och solen, värmen, ger mig energi på nytt. Idag har jag inte precis gjort något, småplockat lite men ändå så känns det som att lite vikt har lyfts från mina axlar. Jag ser framåt i tiden nuförtiden. Inte så mycket bakåt och det känns bra. Jag ändras och jag känner det innerst inne dessutom.
Förut så tittade jag för mycket i bakspegeln. Nu kör jag sällan bil.

Mitt lilla problem just nu är att det inte finns plats för kärlek. Inte från någons håll. Tiden är så packad och det är så mycket som ska hinnas med. Jag behöver känna att vi finns någonstans i allt det här. Det handlar inte bara om mig utan också om att jag är rädd att förlora dig. Det gäller inte för endast dig utan för hon och han och dem också. Hur kommer det sig att vi prioriterar så mycket meningslösheter istället för att finnas där för varandra. Pengar ska tjänas och gränser  tänjas för vad vi kan utstå. Ibland känns det  som att vi själva går sönder på bekostnad av  känslobanden eller  är det så att det är en och samma sak?

I'm having sad thoughts och jag vet inte riktigt var jag befinner mig i den värld vi kallar verkligheten. Vet inte ens om jag befinner mig men funderar trots det på hur man gör för att finnas. Jag undrar över om jag som västvärldsbarn har rätt till att tvivla på mitt och klaga över de små svårigheterna i globalt perspektiv som i enmans perspektiv är världsstora.

Det hela med hur allt fungerar är ganska ogreppbart för mig. Vem ger vem rättighet att vara, inte exsistera för det är en annan sak, att vara. Att ta sitt utrymme krävs mod, att finnas till krävs mod. Det är modigt bara att andas kan jag känna vissa dagar. Vissa dagar tränker jag inte en på att jag andas. Är jag död de dagar jag inte andas?
För det finns ju olika sorters död. Död kärlek?

Det här med att definera i fomer... jag föredrar färger eller material. Säger mer om humör och känsla. Fast dagar kan kännas fyrkantiga förståss och det är inte på grund av för mycket tv tittande.
Kärleken just nu, i ett försök att definera, känns som ett moln. Jag kan inte greppa den och den har ingen direkt form. Jag går inte på moln längre. Det finns så mycket kraft i mig som jag inte vet vart jag ska lägga. Den når inte ut eftersom kärleken ibland är ett hinder. Det är det som skrämmer mig. Självförverkligande eller kärlek. Är det en fråga? Självförverkligande genom kärlek? En klippa som reser sig ovan molnen och det ogreppbara.

Vet att det finns där
men vågar inte riktigt närma mig



Idag har dimman lagt sig över staden och den kryper dessutom runt i mitt huvud. Finner mig själv helt frånkopplad när jag plötsligt inser att Piotr sitter och skrattar åt min döda min på språklektionen. Det hela känns så skumt och långt borta från gårdagens optimism kampanj. Det fungerade verkligen och om man lägger manken till så finns det alltid något positivt med allt... typ. Men kanske var det manken till som tog all energi, vilket resulterade i dimmig sikt.

Jag hatar att bara lämna allt tills senare och därför springer jag runt lite i mig själv nu och slår mig själv med pekpinnen! Ta tag i det! Gör det! En sak är nästan lagd på hyllan nu men ny projekt hittar jag alltid. Det är en fråga om att jag känner mig lite frusterarad över det som är. Vilket innebär att jag planerar för det som komma skall. Jag vill inte bort jag vil bara någon annanstans. Indien finns i tankarna. Kankse händer det äntligen i höst?!?