Such A Common Bird

Igår var det mösspåtagningsbal. Det betyder att vi som ska ta studenten i år (om nästan en vecka) har bal där vi tar på oss våra studentmössor. Så idag sitter jag hemma med bakfyllan som kompanjon. Vi har det ganska trevligt ute på terassen i solen. Vi samtalar om vad som kunde gjorts, inte var så bra att det gjordes och vad vi kunde gjort bättre. Ganska meningslöst egentligen eftersom inget förändras bara för att vi sitter här och tycker. Å andra sidan har jag haft många andra meningslösa diskussioner som varit mer meninglös än denna.
Samtalet vi har förändrar inte vad som hänt men det kan kanske förändra vad som komma skall. Kanske lär jag mig att tänka innan jag pratar men sen är det också när jag inte tänker som jag har som roligast. Jag vill poängtera att för detta behöver jag INTE alkohol jag är väldigt duktig på att inte tänka i alla möjliga sammanhang. Om det är mjölk i glaset jag dricker ur kvittar.
Fast mest är jag duktig på att tänka för mycket. Efter ett tag går tänkandet över i ältande och vissa ord önskar jag att jag kunde sudda bort för alltid. Men det är väl det som är grejen med livet. Sagt är sagt och gjort är gjort. IBLAND får man en andra chans men det är sällan och vi missar den oftast eftersom vi stirrar oss blinda på de ord vi önskar att vi inte sagt.

Vissa människor förblir. De går inte att sudda ut. Precis som orden. Vi stirrar oss blinda på dem och önskar att vi aldrig fötts. För kanske är det lättare att sudda ut sig själv än att sudda ut ord och andra människor.

Jag går ut i skogen för att leka kurragömma och du tar tåget till en annan stad för du tror att livet där är mycket grönare än i skogen.

Precis när jag trodde att jag fått till det. När jag trodde att jag mådde bra, var i balans, harmoni... Allt det där, mentalt stabil. Precis när jag trodde att stressen inte var något som jag kände utan snarare visste fanns. Just då...

Kommer det sig att jag inser att det inte alls är så. Vad fick mig att förstå? Jag glömde bort ett möte.

Vad det var för möte kvittar. Det "viktiga" eller sorgliga eller jobbiga (välj en favorit) är att det missade mötet fick mig helt ur balans. Jag kunde inte fokusera på något. Jag kan inte kontrollera mig så mycket som jag vill kunna. Jag tycker verkligen inte om när min kropp gör och känner och exploderar utan att ha rådfrågat min hjärna först. Det skulle varit snällt om den i alla fall hintat om att allt inte var på topp.

Skulle kanske kunna tro att jag fattade det när jag vid något tillfälle i helgen började gråta appropå inget speciellt  eftersom allt plötsligt kändes fel. Sen skärpte jag till mig och intalade mig att jag bara var lite rädd för framtiden. För det är jag ju... Är inte alla det?

Det här med humör har jag förresten funderat lite på. Finns det människor som i grunden alltid är antingen lyckliga eller olyckliga? Och om ja, vad är jag då? Är jag en sån människa som alltid är olycklig innerst inne? Jag skulle kunna vara det. Men sen tänker jag att det handlar mycket om hur man väljer att se sig själv. Hur jag väljer att se mig själv. Om jag väljer att se mig själv som en i grunden olycklig människa då gör det mig antagligen till en sådan. Får jag för mig att jag mår dåligt så går det alltid att finna skäl till att jag göra det... Fast det funkar tvärtom också. "Vill" jag vara lycklig så kan jag vara det.

Men är känslorna äkta?

Påminnelse till mig själv: Jag måste börja tänka som jag vill tänka istället för att tänka att jag borde tänka som jag vill tänka.

Jag svor att jag aldrig skulle bli en sån som tog upp en massa plats i hyperrymden... i alla fall inte onödan.
Nu gör jag det och jag fyller inte ens platsen. Jag skriver inte trots att jag har miljoner ord i huvudet. Jag är less på alla som skaffar sig bloggar och som inte bloggar, vad är poängen? Jag förstår inte min egen poäng.

Livet närmar sig startbanan nu. 23 dagar till frihet? Kaos? Tomhet?
Mina vänner, jag talar om studenten. Stunden är inne för mig att träda in i vuxenlivet. Fyllt av ansvar?
Det beror väl på vad man gör av det.... Vill man helt plötsligt bli vuxen blir man det, inte. Sånt händer inte över en dag, vem försöker någon lura? Vuxen blir man när man blir det och som vårt samhälle ser ut i dag så kan man låta bli att växa upp tills man är... ganska gammal. När blir man egentligen vuxen? Måste man bli det?

Det som skrämmer mig mest med hela student grejen är att jag kommer att börja gå på ännu outstakad mark. När man gick i högstadiet var det en självklarhet (i alla fall för mig) att man skule börja på gymnasiet. Allting är inte lika självklart längre. Valen är många fler och här gäller det inte bara att välja valen, valen måste välja mig också. Jag har inte all kontroll längre och jag hatar det. Jag kan inte bestämma att jag ska få det där volontärjobbet jag sökt. Jag kan inte bestämma att jag kommer in på den där kursen... Jag kan inte bestämma. Jag kan bara bestämma över vilka som får möjligheten att bestämma över mig och det är visserligen en tröst men den är liten.

Jag vill veta att jag kan leva mitt liv som jag vill. Så känns det inte riktigt nu. Jag lever mitt liv utifrån eventuella beslut som någon eventuellt tar... troligen tar.

Som sagt 23 dagar kvar. Jag kommer antingen krasha eller flyga galant. Personligen tror jag på något mitt emellan.