Such A Common Bird

Sedan nu på kvällen sitter jag och äter, dricker och umgås men min lilla EVS familj. Vi pratar både strunt och seriöst.
 

Just nu kämpar jag med att få något grepp om tiden. Tiden går fort men ändå långsamt. Känns som att det var länge sedan jag åkte hemifrån men ändå är antalet dagar ganska få. Tiden släpar på. Jag har nedräkning för julresan hem till Sverige. Vet inte riktigt vad det säger om nått. Har nedräkning för när lillebror kommer och det vet jag betyder att jag saknar honom. Jag har kommit in i en ny period med mycket tankar och saknad efter familj och vänner. Den förra varade i kankse två veckor. Hoppas att denna blir kortare än så...
Tankarna dras också till pappa. Det var länge sen. Lite sorg, mycket sorg när jag tänker efter, i själen som jag inte riktigt vet var jag ska placera. En sorg att ta hand om och vårda samtidigt som jag måste ta hand om mig själv också. Vad kommer först?


Jag har börjat bilda mig en liten "familj" här nere. Två andra tjejer. De kommer från Ungern. De bor i samma hus som jag men i andra rum. Vi umgås, hjälps åt, lagar mat. Skapar en liten trygghetszon. Det är behövligt. Jag behöver det och även om jag inte känner att jag kan gå till dem för att gråta än så känns det ändå som att de finns där... Bara tryggheten som infinner sig när jag hör någon annan skramla i rummet brevid. Och också att någon hjälper mig att hänga tvätten när jag kommer kånkandes med den sent på kvällen... ja det är de små sakerna som gör det hela.

Idag vaknade jag, världen var inte kantig längre men en aning sned. Kände fortfarande inte riktigt som att jag var rätt. Sen gick jag på yogan, sträckte ut kroppen och visst blev det lite bättre. Efter frukost med varmchoklad, som jag visserligen brände mig på, var det ännu lite bättre men något grumligt låg ändå över allt. En känsla som jag inte ens kan beskriva med geometriska former eller linjer. Sen gick jag förbi det som kom att bli dagens räddning. En hink med ett pärlplatte-set!
Jag cyklade hem och ägnade större delen av eftermiddagen till detta barndomensnöje. Ett fokus samtidigt som jag fick vara kreativ men ändå räta ut tankarna. Gjorde trädet och några underlägg för koppar och glas plus lite annat.

Sen havet såklart, jag gick ner. Satt där en stund och blickade ut, lyssnade på sånger som sjöng om kärlek. De flesta sånger handlar ju om kärlek, på ett eller annat sätt. Tillbaka från stranden kunde jag gå med ett leende på läpparna. Allt känns inte perfekt men jag har i alla fall hittat mig själv igen i detta kaos som vi kallar världen.

Det sägs att man blir som man umgås. Vad gör det mig till?
Igår sparng jag in i en stängd glasdörr i tron om att den var öppen. Likt en duva som ovetandes krashar mot ett fönster. Fast duvorna tar större skada. Jag har bara ett ömt knä och huvudvärk.

Idag så känns världen konstig och jag får inte riktigt grepp om vart jag har mig själv. Slits mellan olika känslor. Av att inte vilja vara ensam men behöva vara ensam. Att behöva tänka men tycka att det är gasnka skönt att bara flyta med. Promenera och facineras över byggnaderna i staden Leuven. Det finns bra människor här men jag pratar inte samma språk som dem och de är inte mina människor. Idag är en sådan dag då världen känns kantig och svår att befinna sig i. En sådan dag då jag saknar mina människor. Människor som jag kan tala med utan ord. Människor som vet vem jag är och fångar mig direkt. Ett ögonblick.

Det som gjorde att jag överlevde resan hem till Oostende var Billie Holidays härliga stämma. Vaggar mig till ro. Jag hittar mitt eget skrymsle där jag kan dra mig tillbaka och reflektera lite. Finnas till och hitta tillbaka till mig själv. Imorgon är det spiritualitet som gäller. Yoga. Finna sin plats i universum. Vakna ur morgondimman i ett rum full med tanter för det mesta. Sedan lyxfrukost på café. Solen tittar fram genom morgondagens moln.

Inomhus försöker jag skriva ett inlägg men orden krånglar sig och prestationsångesten tittar fram. Vet att det är vissa människor som läser min blogg och vars åsikt jag bryr mig om. Fast orden krånglar ju oavsett och egentligen så är det bara i mitt huvud som det är en stor sak.

Just nu mår jag bra av att vara här. Känner att jag börjar hitta min plats i tillvaron och det som förut var jobbigt är visserligen fortfarande där men det sliter inte i mig lika mycket längre. Att familj och vänner är långt borta är det  inte så mycket som jag kan göra nått åt och det är egentligen det som drar mest med att åka hem. Vilket just nu är uppskjutet till i alla fall 6 månader vistelse här. Har börjat finna vänner här och trivs på jobbet.

Jobbet som tvingar mig att göra saker som jag annars skulle varit för fin för. Saker jag annars inte skulle valt att göra. Rensa fisk m.m. Det luktade illa i början men man blir immun. Immun mot lukt och död. Det är något jag måste vänja mig vid. Man kan inte rädda alla. Man fattar tycke men sen så är de bara borta och ja, jag pratar om fåglar. När man tar hand om något så bryr man sig om det. Nu är mitt jobb att ta hand om fåglar och därför bryr jag mig om fåglar. När jag sedan märker att de små duvorna börjat äta själva och vi därför kan sluta tvångsmata dem så blir jag stolt. Mina små duv-barn har blivit stora. Svävar lite på moln resten av dagen. Vilket känns konstigt när jag tänker på det men det här är ju en ny verklighet. Det här är inte Östersund och det liv jag lever nu är visserligen inte det liv jag vill leva resten av mitt liv men jag har börjat komma ihåg varför jag lämnade Östersund.

Det jag lämnade Östersund för var känslan av frustration, känslan av att inte komma någonstans. Jag trivdes men ville ha äventyr. Ville uppleva saker. Just nu upplever jag för fulla muggar. Det är svårt samtidigt som det ibland kan vara lätt. Så som livet alltid är.