Such A Common Bird

Orden
formuleras i mig
far runt i blodomloppet
Bildar nya outforskade mönster,
föreningar
 

När de kommer ut
är de inte vackrare
än någon annan kroppvätska
 

Borde kanske tömma kroppen på blod
Istället för ord

 
Färgen är vackrare
men ordens vackra innebörd
bleknar när blodet försvinner
och orden inte längre brinner

Stressen är sedan länge begravd under sommarens alla glassar och allt annat gott. Ibland tittar den dock fram i vardagslunken. Lite som en gammal vän som kommer på besök då och då för att se till att man klarar sig bra.
Tiden i mitt vardagsrum masar sig sakta fram och samtal, bak, promenader, skog, sömn och allt det andra byter av varandra i sakta tempo. Min enda riktiga sorg just nu är behovet av sömn. Jag älskar timmarna på morgonkvisten men har aldrig varit någon morgonmänniska utan snarare en av den nattliga sorten. Jag skrotar väl mest och gör nog ingenting egentligen, sysselsätter mig endast med småsaker. Allt för att vara uppe... njuta av natten. Det går tyvärr ut över dagen som jag i min trönrosasömn kör över. Tråkigt och sant men det får lov att vara så för på natten då tänker jag som bäst. Då känns inte tankarna kletiga av all värme som gjort dem till en oigenkännbar gegga. På natten är de klara. Till och med de stimmiga och outplånbara tankarna jag skulle vilja skjuta ur skallen är trivsamma då. Så trots sorgen över de förlorade dagtimmarna stannar jag uppe i natten och njuter.

Det är måndag morgon och jag sitter på bussen. Trött och med en huvudvärk som fyller hela skallen till max. Jag har sovit för lite och det straffas jag för. När jag sitter där på bussen så dyker den där meningen upp som alltid tittar fram när jag åker buss.

Du har det så bra uppe i Norrland, där börjar inte busschaufförerna köra förän alla som gått på bussen satt sig.

Det var min faster som sa det för jag vet inte hur länge sen. Minst tre år sen var det i alla fall. Jag vet inte varför just den meningen har fastnat i mitt huvud men det har säkert något att göra med hur osann den är för mig jämfört med hur övertygad min faster var över sin uttalde menings sannhet. Den säger för övrigt en del om vad för fördomar min faster, som bor i Stockholm, på den tiden hade om hur livet är i Norrland.
Den där meningen har rotat sig i mitt huvud och jag ser varje dag att den inte övernsstämmer med min "norrländska" bussverklighet. Busschaufförer kör iväg utan att vänta på att alla har satt sig. De som väntas på är riktigt gamla människor eller människor med funktionshinder och jag hoppas att busschaufförerna i Stockholm väntar på dem också. De busschaufförer som väntar, för det finns några, de väntar för att de är sånna som väntar.

...eller vad vissa skulle kalla midsommar har passerat. Det är kul att vi fortfarande firar denna högtid. Den enda högtid vi har kvar som inte bottnar i kristendomen. Eller har jag fel?

Trots att midsommar glädjer mig på det sättet så vill jag endå påstå att den är lite överreklamerad. När jag var liten så var det kul att dansa runt stången och sjunga sånger men nu har jag blivit äldre och famljen åker inte längre någonstans och dansar inte längre. I alla fall inte på midsommar. Jag saknar. Jag önskar mig tillbaka till min barndom och inser att det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Bättre annorlunda möjligtvis.

Till er som fortfarande dansar. Fortsätt med det. Det glädjer mig. Dans är inte överreklamerat i  midsommar sammanhang. Det jag stör mig på är att man borde göra något eftersom det är midsommar. Mitt borde/måste blev en hyllning till latmasken i mig. Jag låg kvar länge i sängen. Drömde. Sedan lagade jag mig själv en helt underbar frukost. Satt ute på balkongen i solen och åt den medan jag läste. Tog det lilla lugna. Sedan på kvällen, när min bror kravlat ut ur sin kokong kl 18 så lagade han och jag mat. Följt av bakning. Samtal. Vänskap.

Vi pratar framtid. Vi pratar om hur jag alltid ska... allt eller inget.... satsa hundra procent eller skita i det. Mellanvägen är inte min väg. När jag känner är det så starkt jag kan. Jag är fullkomligt uppfylld av mina känslor eller så är jag blank. Fast oftast varierar det mellan de olika känslorna. Syskon är glädje och jag är så glad över de samtal vi har.

"Sex är en hangup" säger den fiktiva Valerie Solanas i Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten. Hon säger också att det är en politsik handling att bära läppstiftet utanför munnens linjer. Diskussionen om läppstiftets politiska innebörd beroende på hur man bär det, får föras på annat håll. En annan gång. Men jag hänger kvar och funderar över det Valerie säger om sex. Har hon rätt? Är sex en hangup?

Jag vet inte. Kanske det.  Eller snarare tanken på sex  i sånna fall.  Vilket som, så är hangups ett faktum som inte förbises. Jag har minst två men mest troligast säkert över hundra. De varierar. Han kan vara det, hon kan vara det, det kan vara det. Allt kan vara en hangup och jag fattar inte varför jag går och hänger upp mig på saker.

Sen slår det mig. Det handlar inte så mycket om själva hangupen i sig utan snarare vad den ger. Hangups för mig tar fokuset från mig till något annat. Hjälper mig att inte få hela livet infekterat av onda tankar. Det ger mig en sak att irritera och ogilla och tänka sönder tills det brister. Nu svämmar niagrafallen över. Sen plockar jag ihop bitarna, reser mig upp, hittar döda fåglar på min terass och går vidare. Fast fågeln får min lillebror ta reda på. Jag har nog av mig själv.

Hangupen lägger jag i min innerficka för att spara till senare när de nya tagit slut och det inte längre egentligen finns något att klaga på.

Min största hangup är mitt skrivande tänker jag några minuter senare när jag står och borstar tänderna i badrummet med det fallfärdiga handfatet. Mitt skrivande kommer alltid vara en hangup. Det är därför jag skriver så sällan. I mitt huvud har jag tusen påbörjade texter, dikter och annat. De vill ut men när de tänkta skrivna orden ska ut på papper ser de sällan ut som de gör i min tanke.

I min tanke är orden rosaskimrande med färg utanför kanterna precis som Valeries läppstift.

Det är sommarlovet som kommer och knackar på dörren när jag sover. Som väcker mig med sina ljumma vindar och värmande sol. Egentligen så har jag inte sommarlov men det fick bli så nu och jag är glad över att jag tillät mig själv att vara ledig. Egentligen så borde jag jobba eller nått sådant men eftersom jag åker iväg i september för att vara borta i ett år och bara jobba, jobba, jobba... så tyckte jag att jag skulle vara ledig. Hinna träffa alla vänner, umgås med familjen och ta det lugnt. Låta monstret i magen gå i ide för att förhoppningsvis inte vakna till liv i höst igen. Det känns visserligen ganska oundvikligt men jag ska göra mitt bästa. Mitt eget sommarlov är ett steg på vägen.

Jag är student gånger två. Nästan.

Igår firade jag min kusin, som tog studenten igår. Överraskad? Förmiddagen gick mest åt till att vänta och så men sen när det blev mottagning framåt kvällen så började tiden gå i vanlig hastighet igen. Sen om man lägger till det faktum att det dracks en hel del så kan det också vara på sin plats att påpeka att släkt och vänner blev gladare och vänligare desto längre tid som förflöt. Inte lika trevligt var det väl att alla dessutom blev högljudare.

Efter att ha träffat en mängd släktingar som jag glömt bort att jag hade. Som t.ex. min kusins kusin, Jennie. Drog vi på studentskiva. Min kusin hade dock glömt legget hemma så vi fick stå utanför medan hans kompis mamma körde in lägget till honom. Det tog ungefär en timme. Stockholm är ju liksom lite större än Östersund, så det var väl inte så konstigt.

När vi väl kom in hade i alla fall jag roligt för kusinen tappade jag bort ganska fort.

Det jag har lärt mig av gårdagen är att även om det kasnke är roligare att fira sin egen student dagen man tar studenten så är det mycket skönare dagen efter. Ingen ångest idag. Tjohooo!

Upptäckte att jag undvikit att nämna några "viktiga" grejer:

1. Jag har tagit studenten.
        Det känns både jobbigt och bra.

2. Jag ska till Belgien i höst. Där ska jag stanna i ett år. Ska jobba med djur. Göra dem friska.
        Det känns både jobbigt och bra.

Så nu var det sagt. Nu pratar jag inte mer om det. I alla fall inte på ett tag. Återkommer när det känns bara bra. Bäst så.

Allt beror på hur man ser det.

Jag har en kapad dator i mina händer. Eller kapad och kapad men men... den är inte min i alla fall och jag har inte hyrt den för en skamligt hög penning på någon centralstation eller flygplats i södra Sverige. Jag har lånat den om sanningen ska fram.

Hursomhaver, jag är otroligt less på det här som nu kommer. Vardagslunken. Så jag tänkte: Man kanske ska åka på någon rolig festival i sommar? Men vad märker jag... Alla har typ samma bokningar och den ända "mainstream" festivalen som känns värd att åka på är Gbgs nya stadsfestival "Way out West". Men som om "gud" inte jävlats med mig nog i mitt liv så är jag på Gotland när den äger rum. Visserligen på medeltidsveckan som jag vill vara på.

Allt gott har en baksida som inte är så vacker. Förutom jag då.

Eller oj oj oj. Nu blev jag visst barnförbjuden, eller inte. Det känner jag är lite problemet med landet vi bor i. Allt ska vara SÅ lagomt. Punkt slut. Grejen är ju att alla jag pratar med det här om håller med mig och ändå så forstsätter vi alla att vara lagom.
Jag ska starta en over the top sekt. I den så ska man aldrig hålla tillbaka någonting. Känner man inget så får man väl sitta där och inte göra det. Vi ska inte censurera oss själva.

Kom att tänka på att jag läste en artikel för ett antal månader sen om ett ställe här i Sthlm där man gick för att dansa bara för att dansa. Rummet folket dansade i var tydligen mörkt så det blev inte den där prestationsångest. "Inget nu ska jag vara sexig så att killarna/tjejerna lägger märke till än." Det lät härligt. Prestationsångest är en demon som äter upp dig inifrån och ger dig magkatarr. Trust me, I know.

I torsdags var jag ledig. I fredags var jag ledig. Nu i helgen har jag varit ledig. Imorgon är jag (typ) ledig. Hela vintern har jag klagat på att jag aldrig varit ledig. Hela vintern har jag, när jag väl varit ledig, bara degat. Då har det varit berättigat. Då har jag förtjänat det.
Nu har jag visserligen slitit asset av mig i skolan i många år. Trots det känns det inte som att jag förtjänar att vara ledig. Eller jag tycker det är jobbigt att vara ledig. Känner mig så onyttig. Under de senaste dagarna har jag legat hemma i solen och läst ute på gräsmattan. Träffat en del kompisar.

                                                                                                                            Det känns tomt.

Vad är jag utan alla saker jag har att göra? Vad är jag utan min duktighet? Vad är jag när sommarn kommer och det inte längre finns något att vara duktig på? (Förutom att ta det lugnt förstås) Det finns inte längre några lärare som jag behöver vara duktig för. Det finns ingen som behöver min duktighet. Inte ens jag själv.

                                                                                                                            Tomhet

Jag hoppas att jag inte kommer känna så här hela sommarn. Jag ska inte känna så här hela sommarn.

---

Jag vill lära mig att skriva på riktigt men när det radioaktiva monstret i min mage äter upp mig inifrån är allt som kommer ut,

                                                                                missbildat.

 

Miss-bildad
Fröken bildad
Smarta fröken
Smart tjej
Duktig flicka

 

Det radioaktiva monstret äter upp mig inifrån. Jag kommer aldrig att bli någon riktig poet om jag inte lär mig att skriva.

Allt jag blir är Miss Bildad.