Such A Common Bird

...eller vad vissa skulle kalla midsommar har passerat. Det är kul att vi fortfarande firar denna högtid. Den enda högtid vi har kvar som inte bottnar i kristendomen. Eller har jag fel?

Trots att midsommar glädjer mig på det sättet så vill jag endå påstå att den är lite överreklamerad. När jag var liten så var det kul att dansa runt stången och sjunga sånger men nu har jag blivit äldre och famljen åker inte längre någonstans och dansar inte längre. I alla fall inte på midsommar. Jag saknar. Jag önskar mig tillbaka till min barndom och inser att det var inte bättre förr. Det var annorlunda. Bättre annorlunda möjligtvis.

Till er som fortfarande dansar. Fortsätt med det. Det glädjer mig. Dans är inte överreklamerat i  midsommar sammanhang. Det jag stör mig på är att man borde göra något eftersom det är midsommar. Mitt borde/måste blev en hyllning till latmasken i mig. Jag låg kvar länge i sängen. Drömde. Sedan lagade jag mig själv en helt underbar frukost. Satt ute på balkongen i solen och åt den medan jag läste. Tog det lilla lugna. Sedan på kvällen, när min bror kravlat ut ur sin kokong kl 18 så lagade han och jag mat. Följt av bakning. Samtal. Vänskap.

Vi pratar framtid. Vi pratar om hur jag alltid ska... allt eller inget.... satsa hundra procent eller skita i det. Mellanvägen är inte min väg. När jag känner är det så starkt jag kan. Jag är fullkomligt uppfylld av mina känslor eller så är jag blank. Fast oftast varierar det mellan de olika känslorna. Syskon är glädje och jag är så glad över de samtal vi har.

"Sex är en hangup" säger den fiktiva Valerie Solanas i Sara Stridsbergs roman Drömfakulteten. Hon säger också att det är en politsik handling att bära läppstiftet utanför munnens linjer. Diskussionen om läppstiftets politiska innebörd beroende på hur man bär det, får föras på annat håll. En annan gång. Men jag hänger kvar och funderar över det Valerie säger om sex. Har hon rätt? Är sex en hangup?

Jag vet inte. Kanske det.  Eller snarare tanken på sex  i sånna fall.  Vilket som, så är hangups ett faktum som inte förbises. Jag har minst två men mest troligast säkert över hundra. De varierar. Han kan vara det, hon kan vara det, det kan vara det. Allt kan vara en hangup och jag fattar inte varför jag går och hänger upp mig på saker.

Sen slår det mig. Det handlar inte så mycket om själva hangupen i sig utan snarare vad den ger. Hangups för mig tar fokuset från mig till något annat. Hjälper mig att inte få hela livet infekterat av onda tankar. Det ger mig en sak att irritera och ogilla och tänka sönder tills det brister. Nu svämmar niagrafallen över. Sen plockar jag ihop bitarna, reser mig upp, hittar döda fåglar på min terass och går vidare. Fast fågeln får min lillebror ta reda på. Jag har nog av mig själv.

Hangupen lägger jag i min innerficka för att spara till senare när de nya tagit slut och det inte längre egentligen finns något att klaga på.

Min största hangup är mitt skrivande tänker jag några minuter senare när jag står och borstar tänderna i badrummet med det fallfärdiga handfatet. Mitt skrivande kommer alltid vara en hangup. Det är därför jag skriver så sällan. I mitt huvud har jag tusen påbörjade texter, dikter och annat. De vill ut men när de tänkta skrivna orden ska ut på papper ser de sällan ut som de gör i min tanke.

I min tanke är orden rosaskimrande med färg utanför kanterna precis som Valeries läppstift.

Det är sommarlovet som kommer och knackar på dörren när jag sover. Som väcker mig med sina ljumma vindar och värmande sol. Egentligen så har jag inte sommarlov men det fick bli så nu och jag är glad över att jag tillät mig själv att vara ledig. Egentligen så borde jag jobba eller nått sådant men eftersom jag åker iväg i september för att vara borta i ett år och bara jobba, jobba, jobba... så tyckte jag att jag skulle vara ledig. Hinna träffa alla vänner, umgås med familjen och ta det lugnt. Låta monstret i magen gå i ide för att förhoppningsvis inte vakna till liv i höst igen. Det känns visserligen ganska oundvikligt men jag ska göra mitt bästa. Mitt eget sommarlov är ett steg på vägen.

Jag är student gånger två. Nästan.

Igår firade jag min kusin, som tog studenten igår. Överraskad? Förmiddagen gick mest åt till att vänta och så men sen när det blev mottagning framåt kvällen så började tiden gå i vanlig hastighet igen. Sen om man lägger till det faktum att det dracks en hel del så kan det också vara på sin plats att påpeka att släkt och vänner blev gladare och vänligare desto längre tid som förflöt. Inte lika trevligt var det väl att alla dessutom blev högljudare.

Efter att ha träffat en mängd släktingar som jag glömt bort att jag hade. Som t.ex. min kusins kusin, Jennie. Drog vi på studentskiva. Min kusin hade dock glömt legget hemma så vi fick stå utanför medan hans kompis mamma körde in lägget till honom. Det tog ungefär en timme. Stockholm är ju liksom lite större än Östersund, så det var väl inte så konstigt.

När vi väl kom in hade i alla fall jag roligt för kusinen tappade jag bort ganska fort.

Det jag har lärt mig av gårdagen är att även om det kasnke är roligare att fira sin egen student dagen man tar studenten så är det mycket skönare dagen efter. Ingen ångest idag. Tjohooo!

Upptäckte att jag undvikit att nämna några "viktiga" grejer:

1. Jag har tagit studenten.
        Det känns både jobbigt och bra.

2. Jag ska till Belgien i höst. Där ska jag stanna i ett år. Ska jobba med djur. Göra dem friska.
        Det känns både jobbigt och bra.

Så nu var det sagt. Nu pratar jag inte mer om det. I alla fall inte på ett tag. Återkommer när det känns bara bra. Bäst så.

Allt beror på hur man ser det.

Jag har en kapad dator i mina händer. Eller kapad och kapad men men... den är inte min i alla fall och jag har inte hyrt den för en skamligt hög penning på någon centralstation eller flygplats i södra Sverige. Jag har lånat den om sanningen ska fram.

Hursomhaver, jag är otroligt less på det här som nu kommer. Vardagslunken. Så jag tänkte: Man kanske ska åka på någon rolig festival i sommar? Men vad märker jag... Alla har typ samma bokningar och den ända "mainstream" festivalen som känns värd att åka på är Gbgs nya stadsfestival "Way out West". Men som om "gud" inte jävlats med mig nog i mitt liv så är jag på Gotland när den äger rum. Visserligen på medeltidsveckan som jag vill vara på.

Allt gott har en baksida som inte är så vacker. Förutom jag då.

Eller oj oj oj. Nu blev jag visst barnförbjuden, eller inte. Det känner jag är lite problemet med landet vi bor i. Allt ska vara SÅ lagomt. Punkt slut. Grejen är ju att alla jag pratar med det här om håller med mig och ändå så forstsätter vi alla att vara lagom.
Jag ska starta en over the top sekt. I den så ska man aldrig hålla tillbaka någonting. Känner man inget så får man väl sitta där och inte göra det. Vi ska inte censurera oss själva.

Kom att tänka på att jag läste en artikel för ett antal månader sen om ett ställe här i Sthlm där man gick för att dansa bara för att dansa. Rummet folket dansade i var tydligen mörkt så det blev inte den där prestationsångest. "Inget nu ska jag vara sexig så att killarna/tjejerna lägger märke till än." Det lät härligt. Prestationsångest är en demon som äter upp dig inifrån och ger dig magkatarr. Trust me, I know.

I torsdags var jag ledig. I fredags var jag ledig. Nu i helgen har jag varit ledig. Imorgon är jag (typ) ledig. Hela vintern har jag klagat på att jag aldrig varit ledig. Hela vintern har jag, när jag väl varit ledig, bara degat. Då har det varit berättigat. Då har jag förtjänat det.
Nu har jag visserligen slitit asset av mig i skolan i många år. Trots det känns det inte som att jag förtjänar att vara ledig. Eller jag tycker det är jobbigt att vara ledig. Känner mig så onyttig. Under de senaste dagarna har jag legat hemma i solen och läst ute på gräsmattan. Träffat en del kompisar.

                                                                                                                            Det känns tomt.

Vad är jag utan alla saker jag har att göra? Vad är jag utan min duktighet? Vad är jag när sommarn kommer och det inte längre finns något att vara duktig på? (Förutom att ta det lugnt förstås) Det finns inte längre några lärare som jag behöver vara duktig för. Det finns ingen som behöver min duktighet. Inte ens jag själv.

                                                                                                                            Tomhet

Jag hoppas att jag inte kommer känna så här hela sommarn. Jag ska inte känna så här hela sommarn.

---

Jag vill lära mig att skriva på riktigt men när det radioaktiva monstret i min mage äter upp mig inifrån är allt som kommer ut,

                                                                                missbildat.

 

Miss-bildad
Fröken bildad
Smarta fröken
Smart tjej
Duktig flicka

 

Det radioaktiva monstret äter upp mig inifrån. Jag kommer aldrig att bli någon riktig poet om jag inte lär mig att skriva.

Allt jag blir är Miss Bildad.

Igår var det mösspåtagningsbal. Det betyder att vi som ska ta studenten i år (om nästan en vecka) har bal där vi tar på oss våra studentmössor. Så idag sitter jag hemma med bakfyllan som kompanjon. Vi har det ganska trevligt ute på terassen i solen. Vi samtalar om vad som kunde gjorts, inte var så bra att det gjordes och vad vi kunde gjort bättre. Ganska meningslöst egentligen eftersom inget förändras bara för att vi sitter här och tycker. Å andra sidan har jag haft många andra meningslösa diskussioner som varit mer meninglös än denna.
Samtalet vi har förändrar inte vad som hänt men det kan kanske förändra vad som komma skall. Kanske lär jag mig att tänka innan jag pratar men sen är det också när jag inte tänker som jag har som roligast. Jag vill poängtera att för detta behöver jag INTE alkohol jag är väldigt duktig på att inte tänka i alla möjliga sammanhang. Om det är mjölk i glaset jag dricker ur kvittar.
Fast mest är jag duktig på att tänka för mycket. Efter ett tag går tänkandet över i ältande och vissa ord önskar jag att jag kunde sudda bort för alltid. Men det är väl det som är grejen med livet. Sagt är sagt och gjort är gjort. IBLAND får man en andra chans men det är sällan och vi missar den oftast eftersom vi stirrar oss blinda på de ord vi önskar att vi inte sagt.

Vissa människor förblir. De går inte att sudda ut. Precis som orden. Vi stirrar oss blinda på dem och önskar att vi aldrig fötts. För kanske är det lättare att sudda ut sig själv än att sudda ut ord och andra människor.

Jag går ut i skogen för att leka kurragömma och du tar tåget till en annan stad för du tror att livet där är mycket grönare än i skogen.

Precis när jag trodde att jag fått till det. När jag trodde att jag mådde bra, var i balans, harmoni... Allt det där, mentalt stabil. Precis när jag trodde att stressen inte var något som jag kände utan snarare visste fanns. Just då...

Kommer det sig att jag inser att det inte alls är så. Vad fick mig att förstå? Jag glömde bort ett möte.

Vad det var för möte kvittar. Det "viktiga" eller sorgliga eller jobbiga (välj en favorit) är att det missade mötet fick mig helt ur balans. Jag kunde inte fokusera på något. Jag kan inte kontrollera mig så mycket som jag vill kunna. Jag tycker verkligen inte om när min kropp gör och känner och exploderar utan att ha rådfrågat min hjärna först. Det skulle varit snällt om den i alla fall hintat om att allt inte var på topp.

Skulle kanske kunna tro att jag fattade det när jag vid något tillfälle i helgen började gråta appropå inget speciellt  eftersom allt plötsligt kändes fel. Sen skärpte jag till mig och intalade mig att jag bara var lite rädd för framtiden. För det är jag ju... Är inte alla det?

Det här med humör har jag förresten funderat lite på. Finns det människor som i grunden alltid är antingen lyckliga eller olyckliga? Och om ja, vad är jag då? Är jag en sån människa som alltid är olycklig innerst inne? Jag skulle kunna vara det. Men sen tänker jag att det handlar mycket om hur man väljer att se sig själv. Hur jag väljer att se mig själv. Om jag väljer att se mig själv som en i grunden olycklig människa då gör det mig antagligen till en sådan. Får jag för mig att jag mår dåligt så går det alltid att finna skäl till att jag göra det... Fast det funkar tvärtom också. "Vill" jag vara lycklig så kan jag vara det.

Men är känslorna äkta?

Påminnelse till mig själv: Jag måste börja tänka som jag vill tänka istället för att tänka att jag borde tänka som jag vill tänka.

Jag svor att jag aldrig skulle bli en sån som tog upp en massa plats i hyperrymden... i alla fall inte onödan.
Nu gör jag det och jag fyller inte ens platsen. Jag skriver inte trots att jag har miljoner ord i huvudet. Jag är less på alla som skaffar sig bloggar och som inte bloggar, vad är poängen? Jag förstår inte min egen poäng.

Livet närmar sig startbanan nu. 23 dagar till frihet? Kaos? Tomhet?
Mina vänner, jag talar om studenten. Stunden är inne för mig att träda in i vuxenlivet. Fyllt av ansvar?
Det beror väl på vad man gör av det.... Vill man helt plötsligt bli vuxen blir man det, inte. Sånt händer inte över en dag, vem försöker någon lura? Vuxen blir man när man blir det och som vårt samhälle ser ut i dag så kan man låta bli att växa upp tills man är... ganska gammal. När blir man egentligen vuxen? Måste man bli det?

Det som skrämmer mig mest med hela student grejen är att jag kommer att börja gå på ännu outstakad mark. När man gick i högstadiet var det en självklarhet (i alla fall för mig) att man skule börja på gymnasiet. Allting är inte lika självklart längre. Valen är många fler och här gäller det inte bara att välja valen, valen måste välja mig också. Jag har inte all kontroll längre och jag hatar det. Jag kan inte bestämma att jag ska få det där volontärjobbet jag sökt. Jag kan inte bestämma att jag kommer in på den där kursen... Jag kan inte bestämma. Jag kan bara bestämma över vilka som får möjligheten att bestämma över mig och det är visserligen en tröst men den är liten.

Jag vill veta att jag kan leva mitt liv som jag vill. Så känns det inte riktigt nu. Jag lever mitt liv utifrån eventuella beslut som någon eventuellt tar... troligen tar.

Som sagt 23 dagar kvar. Jag kommer antingen krasha eller flyga galant. Personligen tror jag på något mitt emellan.

... i den stund som detta skrivs. Det handlar om
- skolan
- framtiden
- vännerna
- kärleken
- drömmarna
- teatern

Allt ihop trasslat i en härva av ord och en massa måsten. Som egentligen inte är måsten utan snarare borden. Men om borden bör göras så måste de göras till måsten. Orkar bara göra det jag abslout inte inte får göra. Det finns så mycket att göra. Så mycket folk att träffa, uppsatser att skriva, mail att skicka... mycket.

Vore enkelt om man kunde plocka bort en del. Lägga den på hyllan ett tag. Fungerar inte så. Inbillar mig att det inte fungerar så. Jag orkar nämligen inte lyfta bort något. Dessutom är allt ihop trasslat. Allt sitter liksom ihop och går inte att skilja åt. En enda lång kedja av... allt.

Allt händer på samma gång bara och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. För hantera det ska man väl göra i alla fall. Annars så faller det platt på magen, pladask.

Ska limma ihop kaoset med sömn.  Inget kaffe. Inget socker.  Sov sov sov.